Kamrat, min vän!

Jag har skickat en julhälsning till många av dem som jag tycker om. Många fler står på tur. En av dem som fått min julhälsning är min vän, kamrat, som jag alltid kallat henne för.

Kamraten är en gammal medarbetare från forna tider. Det var hon som fick massera mina onda axlar då jag var som mest stressad på arbetet. Hon var alltid glad och positiv då hon kom till kontoret. Vi skojade om ryssar och vodka och kamrater och sådant och hon masserade mina, av stressen ömma axlar.

Jag skickade min julhälsning till henne såsom till så många andra som jag tycker om och som jag tänker på.

Jag fick tillbaka hälsningar från många vänner, hälsningar som gjorde mig glad.

Hälsningen från kamraten fick mig däremot att gråta. "Det här blir min sista jul" och "jag kanske lever till sommaren", skrev min vän, kamraten.

Nej! Nej! Nej! Det får inte vara sant. Nej, inte min vän, kamraten! Hon, den solstrålen! Så orättvist om det skulle vara sant.

Hon skrev att varje dag kan vara den sista och hon skrev om det hemska att vakna varje dag till vetskapen om det.

Jag ruskar om maken och skriker om vårt vansinne att klaga på då BMW:n skall till service en morgon eller om hundarna som skall till stranden och springa och han måste följa med eller löven som måste krattas från trädgården. Var glad! Var glad att du lever och är frisk! Var glad att det är positiva saker du har att handskas med då du vaknar!

Min vän, kamraten, berättar en annan historia. Jag blir så ledsen. Så ledsen för hennes skull och för att jag inte vet vad jag kan göra för att hjälpa min vän. Jag hoppas bara på ett under, ett under tilldelat dem som varit goda, som varit goda vänner och goda medmänniskor. Det har kamraten alltid varit. Jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta på detta under, givet dem som är som min vän, kamraten.