Det är något alldeles särskilt med havet. Jag förstod inte det när maken sade till mig för flera år sedan då vi åkte till stranden med hundarna att "det här är livskvalitet".
Nu, efter ett par års boende med närhet till havet förstår jag vad han menade. Jag förstår även vad Ingmar Bergman kände då han gick upp klockan fyra på morgonen och lyssnade till havet och drack rödvin.
Jag dricker inte rödvin då jag lyssnar till och går vid havet. Jag blir berusad av närheten och ljudet av havet!
Varje dag måste jag dit, till stranden. Det spelar ingen roll hur väderleken är. Även om istapparna hänger i fönstret till arbetsrummet skall vi ut! Nu är det ju dessutom, som bekant, snökaos i Skåne.
Till stranden skulle jag, hundarna och maken. Det var så härligt. Det blåste, var snöigt, isigt och kallt men så välgörande.
Man tar stora risker att gå på stranden så här väders eftersom isen har lagt sig lite varstans. Inget kan stoppa oss och framförallt inte hundarna. Ensamma är vi också på stranden. Det finns inte en djävel, mer än vi, som tar sådana risker som vi gör.
Medelåldern här är ju "broddar under skorna", typ!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar