Vi sitter fast i Sörmland i väntan på att regnet skall upphöra i Skåne och efter vägarna söderut. Jag vägrar nämligen att köra bil långa sträckor om det regnar. Det är liksom förenat med livsfara, anser jag.
Vi har nu tillbringat i princip hela sommaren, förutom ett par korta
vändor till Skåne, vid den
vackra sjön och intill den ståtliga eken, i Sörmland.
Varje år då augusti månad infunnit sig börjar karlarna här omkring byta iakttagelser gällande kräftfisket i sjön.
"Har du fått några", "var de stora", "vad har du för bete", "hur många burar" och så vidare. Och sedan skall de brösta upp sig då de försöker lura in kräftor i burarna.
Karlar är märkliga enheter. Det hör liksom till manligheten att jaga! Antingen jagar de brudar eller så jagar de rådjur, älg eller vildsvin eller som varje augusti månad jagar de dessa arma kräftor.
För många år sedan deltog jag i kräftfisket genom att ro båten. Sådant blir man proffs på i Finland, att ro menar jag.
Jag läste dessutom veckotidningars recept på "de godaste kräftorna" och efter den hemska tillagningen kunde jag till och med äta en och annan kräfta.
Det var då det, ett antal år tillbaka. Numera är det helt uteslutet för mig att koka och än mindre att äta kräftor efter att ha sett dem kämpa för sina liv.
Men maken är en karlakarl, han vill fiska kräftor.
Det går bra, så länge.. Det finns några burar kring
bryggan med hundarnas torrfoder som bete.
Han har fått ett antal kräftor i burarna och är mycket nöjd för det. Bekymret bara, som han redan anar, är de kommande förhandlingarna där jag kämpar för att släppa kräftorna tillbaka till friheten i sjön!
Och jag ger mig inte...
