Restylane och skin tightening/ Dr Victor Garcia

Dr Victor Garcia



Ung och vacker, det vore något! Ung kan man dessvärre inte vara hela livet men vacker, det vill varje kvinna vara oavsett vad hon säger. Det finns många sätt att vara vacker och behålla det bästa möjliga av "vackerheten" och hålla det ytliga åldrandet litet på avstånd.

Det finns kvinnor som ser så där oförskämt snygga och ungdomliga ut jämt. Titta bara på Meg Westergren, Amelia Adamo, Lill-Babs och Elisabeth Höglund. De blir ju bara snyggare ju äldre de blir. Tänk att ha en helkväll med dem och snacka om alla tänkbara vägar till bibehållen skönhet.

Det finns flera olika sätt till det och alla kompletterar de varandra, tror jag. För min hysteriska del är det bland annat följande.

En klunk Aloe Vera på fastande mage på morgonen. Långa promenader med hundarna oavsett väder. Nyttig kost, utan kött, men med mycket grönsaker och frukter. Ingefära-the massor hela dagen. Bra krämer, helst Kanebo, i ansiktet och på kroppen. Positivt tänkande så långt det är möjligt. Regelbunden facesculpturing, d.v.s elektroterapi, hos Sannakliniken m.m.

Gräddfilen till skönhet är dock Dr Victor Garcias Estetisk medicin på Vasa Läkarmottagning i Stockholm.

För andra gången under de senaste två åren gjorde jag härom veckan en Restylane behandling i mitt ansikte igen hos Dr Garcia. Båda gångerna har det varit riktigt trevligt och avspänt. Doktorn har varit mycket angelägen om att allt blir bra och till min belåtenhet.

Jag har varit mycket nöjd och glad båda gångerna. Efter behandlingen, ca en till två dagars viss svullnad på de berörda punkterna, ser det ut som att ansiktet har backat tillbaka några år, så där simsalabim! Eller som en annan kvinna lär ha sagt - "amazing"!

Till våren kommer jag att komlettera Restylane behandlingen hos Dr Garcia med något som heter "Skin tightening behandling". Om detta senare..

Ytligt, tänker säkert någon men - so what!

Vinter i Falsterbo 2010.

Bilderna ovan är tagna i Falsterbo på kvällen den 22 februari och på förmiddagen den 23 februari 2010.

Denna vinter går till historien!

Hej då kamrat Galina!

Mitt i natten, med ett tåg som är över sex timmar försenat på grund av snökaoset år jag på väg hem igen, hem till Skåne, dit jag planeras att få komma vid sex tiden på morgonen istället för klockan elva kvällen före.

Jag har varit i huvudstaden för att säga "hej då" till kamrat Galina som alldeles för tidigt gick bort från oss. Jag har alltså varit på begravning.

Det var så sorgligt. Vi som var på plats stod där så ensamma, lämnade av henne. Ändå var vi som så nära och tillsammans för att vi alla ville säga "hej då" till Galina och vara nära henne en sista gång.

Vi visste att Galina inte ville att vi skulle gråta, ändå grät vi.

Sedan skrattade vi då vi mindes henne och våra möten med henne. Hon var så glad och hon älskade livet och sina medmänniskor.

Hon hade så många vänner. Vi var där och fast vi alla inte kände varandra så var det som att vi ändå gjorde det för att vi kände Galina och vi tyckte så mycket om henne.

Det bjöds på kaffe och tårta och vodka därtill förstås. Efteråt gick alla åt var sitt håll. Galina hade också gått, hon fanns inte längre där. Det som fanns kvar var endast hennes minne.

Hej då!

Kalinka

Musiken ovan, Kalinka, kan man lyssna till den genom att klicka på "play" pilen.

Jag kopplar ihop "Kalinka" med de möten och den relationen jag hade med kamrat Galina som jag kallade henne för, Maria kallade henne för Galinetska, hon kallade mig för Riittushka.

Musiken i "Kalinka" ger den rätta stämningen - med dans, glädje och gemenskap, det där lite melankoliska där man kan både gråta och skratta om vartannat.

Då jag nu så intensivt tänker på kamrat Galina så känns det så bra att nunna till "Kalinka, Kalinka, Kalinka min vän" o.s.v eller allra helst "Galina, Galina, Galina min vän.."

Jag är alldeles övertygad, som jag känner Galina, att hon vill att vi i denna stund ändå försöker vara glada, att vi inte gråter.

Jag spelar låten om och om igen.

Min vän, kamrat Galina, har gått vidare.

Jag har tidigare den 12 december 2009 i "Kamrat, min vän" berättat om vännen, kamrat Galina.

Hon sade då i december 2009 att "det här blir min sista jul".

Nej, det kan och får inte vara sant eller möjligt tänkte både jag och säkert alla andra som kände kamraten. Vi bor ju i Sverige och här klarar sjukvården det mesta. Dessutom har vi att göra med en solstråle utan dess like. Hon kommer att vara med oss hur länge som helst.

Jag fick samtal från dottern i Stockholm i dag om att kamraten var på sjukhus. Dotterna skulle besöka henne i morgon. "Säg att jag är med henne i tankarna" hälsade jag eftersom jag inte längre vistas i huvudstaden så mycket.

Senare på eftermiddagen talade jag med en gemensam vän som hade besökt kamrat Galina idag och jag fick sjukhusadressen.

Jag ringer till sjukhuset för en hälsning till Galina men "vänta lite....." säger sköterskan i telefonen som svar.

Efter ca tio minuters väntan kommer maken till vännen till telefonen och meddelar att "Galina dog för två minuter sedan".

Jag fick vara nära. Det är den enda trösten just nu och att ha en förhoppning om att det hon gått till är så mycker bättre än allt detta och att det har varit värt det för henne.

Jag hoppas det men just nu är jag så ledsen.